13. sep, 2022

Stanna bilen Tage! Jag måste spy!

Det är julafton och vi sitter i bilen. Vi är på väg till farmor och det traditionella julfikat med hela släkten. Pappa stannar bilen och mamma vräker sig ur och kräks. Det hände inte varje julafton. Men ofta. Jag var liten och förstod inte alls…

Jul var en så märklig högtid. Det var så mysigt och mjukt, pyntat och vackert överallt i huset. Samtidigt var det argsint och bråkigt. 

Jag växte upp med hemgjorda syltor, hemgjorda sillar, hemstoppad korv, leverpastej, rullader, tjälknöl, rostbiff, kalvdans, äggkaka, Janssons, hemlutad lutfisk. Det tog veckor av hårt arbete. Och vi hade inte ens en gård. Inga grisar som skulle slaktas och tas om hand. Men vi levde så. Jag var liten och förstod inte alls…

Lukten av den där tunnan med Långa och lutvatten i källaren är ett kärt minne. Och minnet av mina föräldrar som skurade, stoppade korv. Bråkade och grät. Eller mamma som bråkade och grät. Det är barndomens jul för mig.

Julen var ändå magisk. När jag vaknade på julaftons morgon och smög ner för att tända granen och titta på allt det vackra som hänt under natten. Det fanns inget vackrare, det var jag säker på. Jag var liten och förstod inte alls…

Min mamma. Hon är min största idol. Det har inte alltid varit så. Men jag är vuxen nu och jag förstår lite mer…

Jag sitter på sängen bredvid henne i rummet på 7an. Rummet på Näva som blev hennes sista plats i livet. Vi småpratar om lite allt möjligt och så plötsligt börjar hon gråta. Tårarna trillar och jag torkar dem.

-“varför gråter du mamma?”

-“jag tänker på pappa och att han inte fick behålla gården.”

-“du behöver inte vara ledsen för det. Jag vet att pappa var lycklig. Han trivdes med livet som det var. Som ni hade skapat det hemma i Hillsand.”

Ibland föll min mamma ner i mörka hål. Jag såg inte mönstret när jag var liten och när jag blev tonåring flydde jag bara. Bort och väck. Jag var så väck att de fick hämta mig från häktet tillslut.

Där på Näva hade vi all tid i världen till samtal. Och allt var tillåtet. Alla tankar, alla känslor, alla ord.

Min mamma. Min största idol. I livet mötte hon det mesta. Och det enda hon någonsin önskade sig var att någon skulle se den lilla Carin som bara längtade efter kärlek och värme. Att få bli omhändertagen.

Min mamma dömde sig själv så hårt. Genom hela livet bar hon på ett självförakt. Aldrig såg hon hur otroligt vacker och strålande hon var. Aldrig trodde hon på sig själv. Aldrig älskade hon sig själv. Aldrig tyckte hon sig vara bra nog…

Ibland straffade hon sig själv genom att såra sina närmaste. Så pass att de skulle lämna henne, och de lämnade henne. Trots att det enda hon önskade var kärlek. Hon straffade sig själv genom att missköta sin hälsa. För att hon tyckte inte hon var värd att må bra.

Men mig fick hon inte bort. Jag bet mig kvar som en igel. Så tydligt jag kände mitt syfte.

-“Mamma!”

-“ja min älskade dotter” (hon blev lite mer formell efter hjärnblödningen :0)

-“var inte ledsen över det där med gården! För vet du? Om ni bott där skulle jag ha vuxit upp någon annanstans. Och det skulle jag aldrig velat! Jag är så otroligt tacksam över att ni var tvungna att flytta. Och att ni hittade huset på Fridsberg!”

-“är du säker? (Jag nickade och kramade om henne hårt) Då var det värt allt elände Zara!”

Min lilla mamma. Som en liten fågelunge var hon i sin sjuksäng. Och vi tränade varje dag. Vi tränade hårt! Så tillslut så satt det där…

-“Mamma, har du pratat med lilla Carin idag?”

-“ja det har jag!”

-“vad sa du till henne då?”

-“jag sa: jag älskar dig lilla Carin!”

————————————————————————————————

Det jag skriver är rätt utelämnande. Men jag fick lov till det, eller snarare så uppmanade mamma mig att dela med mig av det vi var med om. Den där sista tiden tillsammans. Hon sa: -“jag vill att du berättar hur bra vi hade det och vad vi gick igenom på slutet.”

Om något i livet: Var snäll med dig själv, ta hand om dig själv, tala ofta om för dig själv att du är värd det allra bästa! Ta ditt lilla barn i handen och säg -“jag älskar dig!”

Och allt är kärlek…