9. jan, 2022

Reset´ad

Allt bara är som det är. Och så är det!

Just nu sitter jag i Helenelund. Det är sista kvällen här. Idag är den sjunde dagen hemifrån och även om jag är ganska slut av Panchakarman (PK) så längtar jag hem till min livliga familj.

Huvudet är tomt på saker att skriva om... Jag känner mig faktiskt reset´ad. Under de här 7 dagarna har jag verkligen fått möjligheten att gå djupt in i mitt innersta. I en trygg och kärleksfull miljö, med otroligt kunniga terapeuter. Även den djupa reningen av den fysiska kroppen känns tydligt. All meditation har gjort mig i princip sömnlös och försatt mig i ett mycket sattviskt, lättvikts tillstånd. Jag har bara sovit ca 4h/natt. Det ska bli skönt att landa ...

Jag tänker inte berätta ingående vad Panchakarma är, OM du blir nyfiken så kolla upp det! Och OM du känner att det är något du vill prova, så kan jag varmt rekommendera att vända dig till Johan och hans trygga team här på Skandinaviska Ayurveda Akademin.

Någon vecka innan mamma gick hem ;0) så sa hon att hon ville ge mig en panchakarma i avskedsgåva. Som avslut på och som tack för, vår tid tillsammans i denna världsliga form... Det kändes märkligt då, när hon sa det. Idag förstår jag att hon visste bättre än jag själv gjorde, vad jag behövde.

Men oj och oj vilken vistelse det har varit. Min kropp har verkligen fått smaka på den makalösa kraft det mentala innehar. Och nu förstår jag till fullo att kroppen verkligen är en mental projektion. Alla mina krämpor och skav härstammar från mentala processer. Mentala processer som fått flyga fritt i vinden i mitt inre, utan att bli omhändertagna...Då även sådant jag trott mig fått hjälp med genom många omgångar av terapi, men som mycket tydligt INTE blivit upplöst...

Under slutet av den 3e dagen var jag med om en väldigt kraftfull förlösning. Det startade med att jag fick extremt ont i korsryggen under behandlingen. Efter en stund var smärtan outhärdlig, tårarna bara sprutade. Jag låg där på massagebänken med extrema fysiska smärtor. Tillslut gick det inte ligga kvar längre utan jag satte mig upp. I samma sekund hamnade jag tillbaka i tiden. Tillbaka till en gång, jag som 15åring åkte in till sjukhuset för alkoholförgiftning. 

I mitt vanliga liv idag, minns jag ingenting från den händelsen. Eftersom jag var alkoholförgiftad... Men den behandling jag fick här under PKn startade upp processen och helt plötsligt var allt glasklart. Jag kunde känna smaken i munnen, hur allt bara snurrade och jag kände de som var runt mig i rummet. Jag upplevde den fruktansvärda ångest 15åriga Zara kände. Jag hörde min mamma och kände hur fruktansvärt ledsen jag var över att hon var så arg... Jag ville inte att hon skulle vara arg... jag ville att hon skulle hålla om mig, trösta mig... 

Tårarna fortsatte... Det var för ansträngande att sitta upp så jag la mig ner igen. Smärtorna i korsryggen hade lättat lite. Jag upplevde en sådan djup insikt. Att där och då när jag var 15år var allt jag egentligen ville, att få stanna kvar hemma och fortsätta vara liten. Men störd av tonårshormon och i kombination med att jag var tyslåten hemma, blev det istället tvärt om... 

Min massageterapeut var med mig. Tröstade inte aktivt, utan bara fanns. Lyssnade. Gråten la sig och jag kunde verkligen känna förståelse för situationen. Hur och varför min mamma reagerade som hon gjorde. Och att den händelsen har satt sig i mitt undermedvetna utan att jag varit medveten om det. Att den händelsen skapat ett lagrat kroppsminne som med åren blivit fysisk smärta och stelhet...

Jag bad mig själv och min älskade mamma om förlåtelse. Vi gjorde båda så gott vi kunde just då! Och jag kan förstå henne idag, nu när jag själv har barn... 

Terapeuten gick ut en stund. Och jag låg i stillhet, flyttade händerna upp till hjärtat och tackade för det jag fått uppleva. Tänkte att det var över... Sakta började en subtil vibration sprida sig i min överkropp. Mina underarmar blev alldeles iskalla och vibrationerna spred sig ut i varje cell och upp i huvudet...

Så flyttade jag uppmärksamheten till mina händer och armar. Och upptäckte att jag inte kunde lyfta mina händer från bröstet. Inte röra armarna... Det gjorde inte ont. Utan att lägga någon värdering i vad som hände stannade jag i det. Och tiden gick. Tillslut kom terapeuten in igen och jag förklarade min upplevelse.

Försiktigt tog B sina händer och hjälpte mig räta ut höger arm. När jag tittade på min hand var den deformerad i kramp! Otroligt märklig känsla... Och det höll i sig länge... Båda händerna i rejäl kramp. Men utan smärta. Annars kan ju kramp göra ont. Men inte denna...

Jag fick till mig ordet handlingsförlamad, och kan verkligen relatera det till hur både jag och mamma kände oss den där gången när jag var 15år... Jag för att jag inte hade förmåga att förmedla mina innersta tankar. Mamma för att hon nog helst bara hade velat ta mig och flytta till en annan värld, utan prövningar...

Efter en stunds mjukt samtal och hjälp till rörelse släppte krampen. Och smärtan i korsryggen var/är helt borta. Detta var inte den enda förlösningen under PK, men definitivt avgörande och en katalysator för resten av vistelsen!

Som summering av de 7 dagarna, känner jag att kroppen blivit mer levande igen. Jag är mer rörlig och skön i bäckenet, min puls visar också tydlig förändring. Till det bättre ;0) Men någon viloresa var det inte... Men det var ju inte intentionen heller. 

 Jag har en lång lista med köksråd och insatser att, utan krav, ta mig ann när jag landat hemmavid. För en PK ska innehålla en efterbehandling också. Min blir ca 3 månader. Den ska stötta min nya renare kropp och hjälpa mitt sinne att mjukt närma sig andra oupplösta knutar...

Tack mamma... Tack för att jag fick vara så nära dig att vi upphörde att vara separerade!

Och tack för att du förstod att jag skulle komma att behöva detta, för att hitta och känna att min kropp är bara min igen...

Och allt är kärlek.

Dela den här sidan