8. nov, 2021

Du knuffar mig vidare mamma...

Jag vill inte ha någon begravning eller något begravningskaffe Zara! Det jag vill är att du och Joachim följer med till kremeringen. Och att Joachim täljer ett träkors till mig. Det vill jag ha med mig i kistan. Sedan vill jag upp till min kärlek på fjället, så våra kroppar får vila tillsammans där.

De som verkligen har brytt sig om mig, har hört av sig eller kommit och hälsat på under tiden jag levde.

Zara lova mig en sak! När kistan ska in i ugnen, se till att jag är riktigt död!

------------------------------------

Det är måndag idag. Exakt en vecka och en dag har gått sedan mamma drog sitt sista andetag. En vecka kantad av Halloween och Allahelgons helg... En vecka där, för mig när jag tänker på det, tid ej har existerat.

Insikten slog så hårt när jag satt där hos mamma sist, och betraktade hennes tärda magra skal. Ändå så vacker in i det sista. De havsblå ögonen och det silvergråa håret. Men aldrig mer i detta liv!

Som jag nämnt tidigare hade vi planerat allt. Mamma och jag. Det låter som jag är ensambarn. Det är jag inte. Jag har två syskon. En syster och en bror. Vi har olika pappor. Min syster är sjuk i MS, min bror har drabbats på annat sätt av livet.

När pappa dog 2018 lärde jag mig att det är inte enkelt att dö i Sverige. Minns att jag satt och personligen ringde upp hans kunder. Sa samma sak gång efter gång. En hel dag. Grät, ringde, grät, ringde... Bakade rabarberpajer till minnesstunden, försökte stötta mamma, tog samtal från frustrerade övergivna kunder i månader efter.

Och sedan, det som kommer efter. Bouppteckning och delning. Det var lugnt efter pappa, för då var mamma ensam dödsboägare. Nu är det något helt annat. Det är tur att en inte får välja bort erfarenheter i livet under livets gång. För hade jag fått välja, är det mycket möjligt att jag skulle valt bort just detta...

Jag tänker inte låta det där som kommer efter, lägga dimma över minnet av dina havsblå ögon och ditt silvergråa hår. Älskade mamma. Som vi har fightats genom livet. Ett tag mot varandra men nu på slutet tillsammans. Jag är så glad att jag lyssnade till mitt hjärta och släppte allt när du blev sjuk i mars. För det gav mig den vackraste upplevelsen hittills i mitt liv!

Vi läkte de sår vi gett varandra genom förlåtelse. Det var vår gemensamma livsuppgift, och vi klarade det. Nu kan jag till mina barn och människor jag möter, föra vidare erfarenheten kring förlåtelsens mäktiga kraft!

I detta ögonblick släpper jag taget om de som inte vill förlåta och den energi de skapar. Jag är fri.

Och allt är kärlek...

Dela den här sidan