2. nov, 2021

Idag är andra morgonen utan dig mamma.

Sorg.

En känsla som inte är någon annan känsla lik. Och jag tror att vi upplever den på olika sätt. Hos mig skapar den en äckelkänsla. Som ett illamående.

Var inte ledsen Zara! Det var både mamma och pappas önskan och uppmaning till mig inför deras död. Men det går ju inte! Jag är ledsen. Och mina tårar är beviset att jag älskat ifrån djupet av mig!

Jag vill dela med mig av vår sista stund mamma. För att den blev så mycket oss, så mycket mamma Carin! 

31 oktober 2021

Dagen började hemma med en helt underbar meditation. Min yngste son Björn 7 år satte sig bredvid mig och i den stunden fördjupades kontakten med det oändliga! Vi satt länge.

Vi satt en stund efter meditationen och Björn sa då att han fokuserat på att fattiga ska bli rika och att aahkka Carin ska få komma hem. Vi pratade lite om att det finns olika hem. Och att hon snart ska få komma hem till Aajja Tage. Mamma Lisa och pappa Tore. Bror Morgan. Mormor Anna och morfar Nils... Alla våra kära katter och hundar. Ja, de allra käraste och saknade!

Så satte jag mig i bilen och körde. Som jag gjort nu, nästan varje dag sedan 9 augusti.

De senaste dagarna hade du i princip sovit och knappt svarat. Men idag när jag kom till dig, var du mer vaken. Och ville dricka kylskåpskall Loka med sked. Du fick nästan inte nog!

Jag lade mig i sängen bredvid dig, som vanligt. Höll om dig och vi pratade om barnen, lite ditt och datt. Men din röst orkade inte hela vägen. Och jag tittade på dig för att läsa ditt ansikte.

Du höjde ett ögonbryn och då skrattade jag och sa...

:Det är tur att du kan röra dina ögonbryn mamma, så jag kan förstå vad du säger! Vi kramade varandra.

Nästa gång jag tittade på dig rynkade du ihop ögonbrynen och sa tydligt: ARG!

: Är du arg mamma?

: Ja!

: Är du arg för att detta tar så lång tid?

: Ja. Varför?!

Och visst finns det frågor att ställa sig i detta. Hur kunde jag veta vad hon menade? Var inte det jag som la orden i hennes mun? Och så vidare. Men, den kontakt vi skapat under de månader som gått. Ända sedan operationen då mamma fick en stroke 10 mars 2021. Den kontakten måste upplevas för att en ska kunna förstå!

: Mamma, när du vaknade upp i Umeå efter din operation. Och livet var totalt förändrat. Tröstade du mig med orden; Allt har en mening. Jag har inget svar på varför mamma. Men jag VET idag att allt har en mening. Vi ser den bara inte just nu.

Jag höll om dig. Och så kom ord till mig utan att jag ens hann tänka...

: Mamma, sist du var arg så klädde vi på oss och gick ut. Kanske du vill gå ut?!

När jag sa orden tänkte min hjärna; Zara är du galen? Din mamma är i princip död. Hon orkar knappt prata eller vara vaken. Mammas svar kom klart och kraftfullt...

:JA! UT!

Jag blev så överraskad, vilket gjorde att jag frågade dig igen och igen. På olika sätt. Men svaret var ändå att du skulle UT! Innan jag ringde på klockan, så sa jag till dig...

:Personalen kommer tro att jag blivit knäpp mamma. Så du får svara för dig själv!

Och mycket riktigt. När de kom för att hjälpa dig svarade du fortfarande ja. De bäddade så fint i rullstolen med täcke och lade din fjäderlätta kropp där, klädd i nattskjortan. Lite mer mjuka täcken och filtar. Och mössan.

Vi gick ut i regnrusket. Jag ställde mig och tittade på dig och du blundade och jag såg hur du njöt! Du drog djupa andetag. Precis som du alltid brukar när du kommer utanför dörren. Du älskar regn, höst, rusk. Jag njöt med dig mamma!!!!

Vi ville egentligen gå i skogen. Men det var inte möjligt, den låg för långt bort. Så vi gick längs den nylagda promenaden vid Strömbacka och Granbacken. Stannade till vid en uteplats och konstaterade att det var ett trevligt ställe att sitta. Kanske en eldplats och lite lampor skulle gjort susen? 

Jag frågade dig om vi kunde ta ett kort på oss. Jag brukade göra det varje gång vi var ute.

:Så jag kan ha som minne mamma!

På kortet ser jag löjligt glad ut. Det var för att vi hade det så bra! Kommunikationen gick smidigt. Jag förstod dig, klart och tydligt. Vi fortsatte bort till kåtan, du mindes namn på folk som jag inte kunde komma ihåg... In till en pagod och några burar. Kanske för kaniner? 

Så hörde jag att din andning förändrades. Den blev mer som suckanden på utandningen. Och jag kunde se att du var ansträngd.

:Är det jobbigt mamma?

:Ja.

:Vill du gå tillbaka?

:Ja.

Vi tog tillbaka mot Näva igen. Du ojojade dig i varje utandning. Jag frågade om du hade ont, om du var orolig. Du svarade nej. Väl framme vid Näva så trodde jag att du ville gå in så jag ringde på klockan. Men då började du protestera. Du ville inte gå in. Vi skulle fortsätta vara ute. Utanför. Där vi suttit så många gånger när vi inte fick komma in och träffa dig på rummet.

Jag såg att du kämpade. Jag kände hur viktigt den här stunden var. Vi var varandras liv just i sekunden.

:Aine!

:Ser du Aine mamma?

:Ja!

Vår fina Aine. Vår gamla laika tik som vi nyss tagit bort. Hon och mamma hade en speciell kontakt. De höll varandra sällskap i Hillsand, alla de dagar då vi andra lämnade dem ensamma hemma.

:Alla

Och igen händer det som jag upplevt så ofta senaste tiden. Att orden formar sig i mitt huvud utan känslan av att jag tänkt dem...

:Vill du att vi går igenom alla de som står dig nära?

:Ja.

Jag började räkna upp en efter en. Och efter varje namn, sa mamma JA. Tills jag inte kom på fler och då påminde hon mig om någon jag glömt...

Så totalt närvarande var du mamma, med klart sinne!

: Hej då.

Där står vi alltså, du bestämd och tydlig. Jag med tårarna rinnande och den där gigantiska klumpen i halsen... Och...

Mamma, du sa också Hillsand. Och jag kommer nog aldrig kunna låta bli att känna gränslös sorg över att jag inte tog dig ända hem. För du ville till Hillsand. Jag kommer bära det som ett misslyckande. Även om du så många gånger sa att jag inte fick eller skulle känna skuld över något i vår relation eller vår historia.

:Jag lovar att hälsa dem alla mamma, älskade mamma! Är det dags nu?

:Ja.

:Ska vi gå in?

:Ja.

Jag ringde på klockan, tittade på dig. Du var nog redan påväg till Hillsand då. Din blick var tom och andningen hade stillat sig. Den var mer som oändliga inandningar. Jag var med och la dig i sängen. Bäddade in dig. Kramade dig, sjöng, bad för dig och tackade för dig!

Och när livet till sist lämnade dig, efter kanske 20 minuter. Hördes det på riktigt hur banden till livet gick av. Ditt ansikte gav ett sista uttryck. I det uttrycket läste jag...

+Smärta över att lämna, förväntan över att möta+

Jag öppnade fönstret på vid gavel. Gjorde en kopp te. Den sista påsen i paketet. Satte mig hos dig och lade din högra hand innanför tröjan på min mage. Så som vi gjort varje dag, för att värma din kalla hand.

Och när gråten stillat sig, kunde jag se lilla Carin och lilla Zara springa tillsammans och hålla handen. Busa och leka tafatt. Vi skrattade igen! Ute i det fria.

Det var 2021 10 31 klockan 12.45.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Dina favorit sköterskor gjorde dig så fin. I dina blå kläder och din gyllene brosch med blåa stenar. Den från Amerikat. Din ullsjal som du älskat över axlarna och mina ullstrumpor på fötterna. Allt hade vi noga förberett tillsammans. Så skönt att allt var förberett.

Jag ringde mina syskon och våra närmaste.

Joachim och barnen kom ner från Hillsand. Andra kära kom.

Tillslut hörde jag dig mamma...

:Nu ska du åka hem till Hillsand Zara. Det här är färdigt nu!

Igår den 1 november hade vi en mor och dotter dag. Vi var ute och gick i skogen, vi promenerade på vägen, vi njöt av regnet som piskade i ansiktet! Vi bastade och mindes. Det var så härligt att äntligen kunna göra saker tillsammans igen.

För, för mig är du med mig mamma. Vi har planerat framtiden och den ska bli magnifik! En ny tid står framför oss!

Jag vet att min pappa finns bakom min högra axel tillsammans med många andra manliga energier i ett bländande vitt ljus. Och mamma, du vilar lugnande din hand på min vänstra axel och står bakom mig i en kraffull blå energi.

Jag sa till PerJonas min 15åriga son...

:Jag säger det nu så du vet Piere. Jag har inte gått och blivit sinnessjuk. Men jag kommer prata mycket mer med mig själv framöver.

:Jag förstår det tjidtje. Ingen fara! Jag älskar dig!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och allt ÄR kärlek!

Dela den här sidan